Historiskt sett har vi i vårt land alltid begravt våra döda i jord, men numera är det vanligast att vi väljer kremering när någon går bort. Så många som 70% kremeras idag, i storstadsområdena ligger denna siffran på över 80%.
Enligt svensk lag måste man alltid använda en kista, även om den avlidne ska kremeras. Detta är dels av arbetsmiljöskäl och dels av praktiska skäl – det blir mer hanterbart för den personal som arbetar på krematoriet.
Man lägger den döde i kistan, som sedan förs in i krematorieugnen och bränns till aska. När eventuella metallföremål har avlägsnats mals askan till stoft, som sedan placeras i en urna i väntan på begravningsceremoni och/eller gravsättning.
Om de anhöriga vill, kan man närvara vid kremationen. Det är dock inte särskilt vanligt.
Urnor är obligatoriska vid kremering
På samma sätt som man måste ha en kista, måste det alltid finnas en urna vid kremeringar, utom i vissa fall. Det är i urnan stoftet förvaras till dess att man gravsätter den, eller tills askan sprids för vinden. När man ska gravsätta i minneslund, askgravlund eller på en askgravplats är det inte nödvändigt med urna.
Kremering eller jordbegravning måste enligt lagen ske inom en månad efter döden inträffat. Efter kremering skall askan gravsättas eller spridas inom ett år. Fram till dess får urnor endast förvaras hos krematoriet eller begravningsverksamhetens huvudman i den ort den döde levt, alternativt i den ort begravningen ska hållas.
Skall urnan vara nedbrytbar eller inte?
Medan kistor i grund ser likadana ut oavsett modell, finns det urnor i många olika former och material. De kan vara tillverkade av förgängligt material, som t.ex. lergods, mdf, trä, majsstärkelse, sand, glas, bark och järn. När gravsättningen ska ske i traditionell grav eller i en urngrav måste urnan alltid vara biologiskt nedbrytbar.
Enda undantaget är när gravsättning skall ske i ett så kallat kolumbarium. Då krävs en urna som inte bryts ned med tiden, alltså en urna i ett beständigt material. Några material som är beständiga är koppar, glas och järn. Järn och glas finns i både nedbrytbar och beständig form.
En urna som gravsätts på en begravningsplats får sedan inte flyttas, om det inte finns synnerliga skäl för det. Detta gäller inte om urnan förvaras i ett kolumbarium eller i en urnmur. När gravrätten upphör måste urnan flyttas och grävas ner på begravningsplatsen.
Hur gravsätts urnor?
Det finns olika sätt att gravsätta en avliden. Här är en kort beskrivning:
- Urngravplats. Här gravsätts urnan med askan efter den bortgångne. En urngravplats har oftast utrymme för fler än en urna, upp till 4 – 6 urnor. Om kroppen reda har kremerats, kan man gravsätta urnan i samband med begravningsgudstjänsten, men det vanliga är att det görs vid senare tillfälle.
- Minneslunden är en gemensam plats där askan gravsätts. Detta görs utan att de anhöriga deltar, och man märker heller inte ut graven. Graven får inte smyckas med enskilda utsmyckningar, men själva minneslunden får gärna dekoreras med blommor eller gravljus. Det är kyrkogårdsförvaltningen som har hand om skötseln av en minneslund.
- Askgravplats är en plats där man gravsätter den avlidne inom ett gemensamt område, precis som när man gravsätter i en minneslund. Här markeras dock platsen så att man vet den exakta platsen.
- Askgravlunden är ungefär som en minneslund. Askan gravsätts i en urna av förgängligt material, och här får de anhöriga vara med vid gravsättningen. Inte heller här märker man ut gravplatsen, men i motsats till minneslunden får man som anhörig sätta upp en skylt med namnet på den avlidne.
- Vissa församlingar erbjuder gravsättning i ett kolumbarium. Det är som en liten nisch, där urnorna förvaras. Det kan vara i en stenvägg under kyrkan, eller i speciellt anpassade lokaler vid kyrkan eller kapellet. En variant på kolumbarium är urnmuren, som oftast är utomhus.